Google+

måndag 22 september 2008

Höst på gården - Kossorna är hemma


Kossorna har fått komma ut på betet igen efter att vi skiljt ifrån kalvarna. De har gått tillsammans ända sedan de föddes.

Men vi fick börja med att ta med dem och deras kalvar, för de har varit på beten häromkring sedan i april ungefär. Nu var det dags att skilja på kalvar och kor; de är stora och behöver inte sin mamma längre och det är snart dags för nästa kalvningsäsong.

Korna vet av erfarenhet vad som är på gång. Det växer inte så mycket på betena längre, så det blir godare när de får komma hem och få nytt bete. Vi tar hem de flesta grupper i en hemmagjord djurkärra, men några grupper får springa hem över åkrarna med en av oss springande framför och någon bakom för att få med alla kalvarna. Då går det undan; man får springa så fort man bara kan ibland! Själv kan jag inte springa framför; det vågar jag inte...

När en grupp kommer hem tar vi in dem i ladugården i en stor box med ströbädd. Där får kalvarna vara och så släpper vi ut korna igen. Korna vet att de nu är utan sin kalv och börjar genast råma. Kalvarna däremot förstår till en början ingenting, men framåt kvällen blir det ett fasligt liv på dem också. Då är nästan lite synd om vår ende granne...

Korna på bilden verkar totalt ha glömt bort sina kalvar för de har precis kommit ut på ett nytt bete. Det var svårt att få någon bild där de inte stod med mularna ner i marken, fullt upptagna med att äta så fort som möjligt. Inget spartänkande här inte!

Kalvarna lugnade sig också snart. De får kross och annan god mat och verkar trivas fint. De busar och slåss mycket med varandra och blir helt vilda när de får ny halm att ligga på.

Det är en ny höst på gården.

2 kommentarer:

Lösvirkesbyggarna sa...

Ha ha! Jag skulle heller aldrig våga springa framför. Jag minns hur jag stod och hoppade och flaxade med armarna som en galning när jag skulle hjälpa min farbror att mota med hans kor. De gav mig mest bara en slö blick och undrade vad det var för tossa... : D
Kram Anna

Anonym sa...

Så härligt det låter, livet på landet. Njut!!!! Av en tillfällighet hamnade jag på din/er blogg. Själv har jag två härliga getter till låns, men inget går upp mot en lugnt idisslande kossa...

Den värmländske författaren Bengt Berg diktar:

Kan kor?
Frågar inte om lov
Kastar rumpan mot himlen
Låter glädjen brusa baklänges
genom kroppen.
Kor kan!